Lägger vi över våra drömmar på våra barn........

Glömmer aldrig ett mycket känslosamt samtal en tidig morgon för ett par år sedan. Det ringde på telefonen i arbetsrummet. När jag lyfte på luren hör jag en ynklig röst säga att det ( låt oss kalla personen för Kalle) Kalles mamma och sen hör jag till min förskräckelse den stackars mamman börjar gråta hysteriskt. En iskall hand kramar mitt hjärta. Det måste ha hänt något förskräckligt. Med darrande stämma frågar jag vad som har hänt. Då hulkar mamman mellan snyftningarna fram att Kalle snyft vill snyft sluta snyft med snyft hockeyn. Det var som hela världen hade gått under för den här mamman, ja förresten hela familjen skulle bli drabbade. Man hade byggt hela familjens liv runt denna blivande hockeystjärna. Pengar hade investerats, oändligt med tid hade tillbringats dels i den egna ishallen och i hockeyarenor runt om i Sverige. Om jag ville ha vänligheten att övertala den motsträviga pojken att fortsätta ett tag till. Detta vägrade jag dock göra. Den lilla Kalle övertalades ändå (kanske med mutor och större utmaningar) av familjen att fortsätta med hockeyn. Det gick ett par år till sen var det kört i alla fall. Vänligt men mycket bestämt hade Kalle sagt att det nu fick räcka med hockey för hans del. Funderar över hur familjen nu tar det här. Tror att det är mycket vanligt att vi föräldrar lägger på barnen våra drömmar. Rätt så tidigt introduceras våra barn i den sport vi höll på med. Sen börjar då karusellen i jakt på den framgång som vi själv aldrig nådde. Kanske låter vi till och med våra barn missa mycket av det tonåringar vill göra då vi hejar på dem till träningar i tid och otid. Alltid med focus på nästa match eller nästa tävling.

Dagen efter.......

Var på fest i går hos mina kära grannar. God mat, god dryck och trevligt sällskap. Det var precis vad jag behövde att vara social en stund. Den här årstiden har jag otroligt lätt för att boa in mig och näst intill bli asocial. I den underbart vackra natten med en gigantisk fullmåne som lyste upp vår väg traskade vi hem vid ettsnåret.
I dag har jag varit supereffektiv. Gjort klart alla land,klippt lite häck, sett över hagen till vintern och plockat svamp. Haft en lätt ridlektion för en urgullig tjej ur min klass som red på den lyckliga Frank. Supereffektiv med andra ord. Mer umgänge och festligheter åt folket!

Att noga utse sina offer......

Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag. När man gång på gång ger sig på och kränker de personer som man ser som svaga eller lägre i status än en själv. Om det det blir ett mönster som hela tiden upprepas år ut och år in,månad ut och månad in, vecka ut och vecka in. När man får näring av att trycka ner människor i ens omgivning. Vad fattas en då? Förmodligen empati. Eller annars är man bara genuint elak därför att man alltid kommit undan med det. Omgivningen har låtit sig luras av en bedrägligt oskyldig uppsyn. En svada som hela tiden garanterar att det var den andra personens fel som gjorde att det hela utvecklades som det gjorde. Hade inte den andra personen...... Nu är det slut med trams. Klartext råder från nu!

Olovlig körning igen......

Helt slut efter denna torsdag. Tycker inte att jag hinner någonting. När jag sent omsider inkommer till mitt kära hemman och kontrollerar telefonsvarararen ser jag att min "kära" släkting ringt. Dumt av mig så ringer jag upp. Får veta att hon än en gång blivit stoppad för olovlig körning. Med eller utan narkotika förtäljer inte historien. Det får jag säkerligen veta genom den lokala tidningen om en dag eller två. Vad hon egentligen ville var att jag skulle skjutsa ut henne till de misskötta hästarna med byggmaterial till en lösdrift. Eller hur? Det är väl klart att jag skjutsar ut byggmaterial som förmodligen är stulet till ett av kommunens värsta tillhåll för skumma individer. Talade snabbt om att det aldrig skulle komma att ske,ALDRIG NÅGONSIN. Naturligtvis var människan påverkad annars hade hon aldrig frågat mig om detta, den förmodligen mest laglydiga personen i södra Dalarna. Efter detta tröttsamma samtal har jag infallit i ett transliknande tillstånd som får mig att inte orka något nyttigt denna dag. Nu är det SLUT med sådana här energidränerande samtal.
Längtar efter Linn som alltid står för påfyllnad av god energi. Snart kommer hon förmodligen hem uppspelt efter körlektion och handledarutbildning med sin farbror.

Mysfaktorn hög i Bengtsbo.......

En härlig kväll med hög mysfaktor här i Bengtsbo. Började med en timmes skogspromenad när jag kom hem. Eldade för första gången på mycket länge i vedspisen. Ingen går upp mot knastrandet av torr ved. Sedan ett långt och härligt bad. Nu testas den nya presenten av Doris och Christer. En gasolkamin med en otrolig effekt. Känns som jag skulle vilja klä av mig. Detta blir helt fantastiskt när vinterstormarna yr runt husknuten. Snart tortellinigratäng till Bonde söker fru.

Anton Kutcher.....

Då gjorde han då entré, Anton Kutcher i "Två och en halv män". Dessutom gjorde han det med bravur. Det kan inte vara lätt att ersätta knäppgöken Sheen men faktiskt så lyckades han bättre än förväntat. För den kvinnliga delen av publiken kan man nog säga att det var ett uppköp mot den bedagade Sheen även om han var hejdlöst rolig.

Tycker förövrigt att mörkret är ett hinder i min planering. Har brottats med en envis växt som jag bestämt mig för att flytta från perennlandet till fri yta. Detta var lättare sagt än gjort. Den satt ordentligt fast den lilla rackaren, rena brottningsmatchen blev det innan jag gav upp. Mörkret hindrade mig att fortsätta grävandet. På något sätt ska jag överlista växthelve...i morgon. Skam den som ger sig.

Nej fy för att bli gammal.....

Känns surt att bli gammal om man måste hamna på hemmet. Fick i dagarna veta att en anställd i kommunen inom åldringsvården är ihop med känd pundare och tjuv. Något säger mig att man inte är ihop med känd missbrukare utan att missbruka själv. Undantag finns givetvis men denna tjej har plötsligt tappat vikt och betett sig underligt på arbetstid.
Känns surt att en sådan kan ha hand om medicineringen av gamla, det vill säga mig om låt oss få hoppas massor av år. Följande händer om man inte själv har medicindeligation som personal. Man ringer utbildad sköterska och frågar om man kan ge patienten ytterligare piller eftersom patienten har sådan smärta. Ja, säger sköterskan och saken är biff, patienten ska få ytterligare en dos. Men vad händer om den som ringde själv gillar piller? Hamnar den i vederbörandes ficka för senare bruk och den stackars patienten får ligga där och ha ont? Då vill jag inte vara på hemmet kan jag lova.