Glömmer aldrig ett mycket känslosamt samtal en tidig morgon för ett par år sedan. Det ringde på telefonen i arbetsrummet. När jag lyfte på luren hör jag en ynklig röst säga att det ( låt oss kalla personen för Kalle) Kalles mamma och sen hör jag till min förskräckelse den stackars mamman börjar gråta hysteriskt. En iskall hand kramar mitt hjärta. Det måste ha hänt något förskräckligt. Med darrande stämma frågar jag vad som har hänt. Då hulkar mamman mellan snyftningarna fram att Kalle snyft vill snyft sluta snyft med snyft hockeyn. Det var som hela världen hade gått under för den här mamman, ja förresten hela familjen skulle bli drabbade. Man hade byggt hela familjens liv runt denna blivande hockeystjärna. Pengar hade investerats, oändligt med tid hade tillbringats dels i den egna ishallen och i hockeyarenor runt om i Sverige. Om jag ville ha vänligheten att övertala den motsträviga pojken att fortsätta ett tag till. Detta vägrade jag dock göra. Den lilla Kalle övertalades ändå (kanske med mutor och större utmaningar) av familjen att fortsätta med hockeyn. Det gick ett par år till sen var det kört i alla fall. Vänligt men mycket bestämt hade Kalle sagt att det nu fick räcka med hockey för hans del. Funderar över hur familjen nu tar det här. Tror att det är mycket vanligt att vi föräldrar lägger på barnen våra drömmar. Rätt så tidigt introduceras våra barn i den sport vi höll på med. Sen börjar då karusellen i jakt på den framgång som vi själv aldrig nådde. Kanske låter vi till och med våra barn missa mycket av det tonåringar vill göra då vi hejar på dem till träningar i tid och otid. Alltid med focus på nästa match eller nästa tävling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar