Som jag tidigare i veckan skrev blödde mitt hjärta för min släkting som är tillbaka i drogträsket. När hon kontaktade mig blev jag mycket förskräckt dels för själva samtalet och dels för att hon verkade så ensam. Nu vet jag varför. De småkriminella slöddren som hon har valt att ge upp sitt liv för sitter inom lås och bom. Därför detta melankoliska sinnelag. Hur många brudar dras inte in i denna småkriminella värld till dessa destruktiva män som gör tjejernas liv till himmel och helvete. Utan tanke på tjejerna är enda syftet dessa ynkryggar till män har med relationen att utnyttja dessa lättledda kvinnor. Har man pundat i hela sitt liv så har man förmodligen i takt med drogintaget blivit befriad från allt vad mänskliga känslor heter. Det finns bara ett håll en sådan relation bär i väg åt. Rätt åt helvete. Jag vet inte om man ska tycka synd om eller bli förbannad på dessa naiva tjejer. Förmodligen är det en blandning. Men mest blir jag förbannad. Tänk för helvete på anhöriga som sitter på första plats i publiken,vid scenkanten många gånger hållandes andan i väntan på vad nästa scen ska mynna ut i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar