Vrickat foten efter vurpa och ramlat från stegen......

I tufft dygn i Bengtsbo. Min "18-årige" sambo Conny var tydligen tvungen att leka crossåkare i en av grannens kohagar i går vilket resulterade i en liten lätt vurpa med vrickad fot. Linkande och stönande tog han sig i alla fall framåt hjälpligt. I dag var han uppenbarligen tvungen att ta sig upp ovanför stallet, har fortfarande ingen aning varför. Redan i maj försökte jag äntra stegen och insåg att den hade murknad ihop och att det var förenat med livsfara att beträda denna ytterst instabila stege. Fyra månader senare har naturligtvis inte stegen blivit det minsta stadigare. Men den kära Tarzan, läs Conny svingar sig frimodigt upp vilket får den ynkliga stegen att dra sin sista suck och förvandlas glidande till en trave kaffeved med Conny liggandes under. Under Conny ligger en sten som han slår ryggen i, tack och lov inte huvudet. Sitter nu har bredvid och ser ut som om han är döende och kippar efter luft. Förmodligen har revbenen fått sig en rejäl smäll.
Tapper är han den gode Tarzan att åka till sjukhuset är inte aktuellt. Sjukhus är till för riktiga skador inte för sådana här lätta skador som kan uppstå när man trillar baklänges med en stege i molekyler över sig rakt ner på en stor sten. Är man dessutom i den tron att smärtlindring är detsamma som avlivning då har vi ett problem här i Bengtsbo.

Uppdatering: Efter att det börja väsa oroväckande då ovanstående hjälte andades fick jag lov att ringa till sjukvårdupplysning för att få ett gott råd om vad vi skulle göra. Svaret var klart och tydligt "ÅK OMEDELBART IN PÅ AKUTEN" alternativet var att de skulle skicka en ambulans. Då minsann gav Tarzan efter och hasade sig med stor smärta in i bilen. Väl där fick vi komma in på stört, man kallade det för trauma, prioritet 1. Då tror jag att vår hjälte fattade att det här var inte någon liten skada som skulle läka på ett par timmar. Vad man trodde var att lungan var punkterad. Mot Falun i ambulans, nej den lilla sambon fick inte köra honom. Läget kunde snabbt försämras. Då minsann lät han sig till och med övertalas att morfin kanske var ett alternativ för att lindra smärtan. Fastspänd på båren såg jag hur man körde in honom i ambulansen och drog i väg. Där stod jag ensam kvar och kände mig nästan som en vinnare. Nu skulle Tarzan åtminstone inte dö framför mina ögon utan att jag kunde göra någonting. Han är i de bästa av händer. Det känns som jag varit med om det här förut,flera gånger faktiskt.