Det började redan i går kväll att utveckla sig till den största skridskobana jag sett. Halt,halt och halt. Med livet som insats var jag tvungen att bege mig de fyra kilometrarna till rikssjuttio. Det kändes som om man bara nuddade gasen så skulle det bära av ner i diket. Vem har lust att ligga och sprattla i ett dike halvsju på morgonen. Att rida är det inte tal om och att gå med hunden känns också det som att utmana ödet till ett benbrott. Hoppas nu att det värsta försvinner i morgon får man ta nya tag då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar