Hundbiten.....

I går efter det bedrövliga regnet beslutade jag mig för att gå till min vän EvaLiz på andra sidan ån för att fika. Man har byggt en bro över ån så att man kan ta en genväg . Meningen är att man ska klippa över fälten så att man bekymmersfritt kan gå utan att drunkna i meterhögt gräs. Det hade man dock inte gjort så det var bara att vända och ta vägen förbi en familj med tre hundar. Jag hann precis komma fram så att jag såg huset då jag hörde ett illvrål som fick mig att hoppa till. Mot mig kom en galen blandras farande hysteriskt skällande med vidöppen käft. Fram och tillbaka sprang hon närmare för varje attack. Min första tanke var att Linn och Ida verkligen inte överdrivit då dom beskrev en galen hund med fradgan sprutande runt käften då hon sprang efter dem, Fradgan fullkomligt sprutade runt käften då hon försökte komma åt mig på något sätt. Mitt i det här kommer två hysteriska mattar skrikandes att jag ska gå. Hade jag gått hade hon anfallit mig bakifrån. Ingen av de två lyckades få tag i henne. För varje rusning förbi mig blev hon mer och mer aggressiv, Min andra tanke var att det skulle förmodligen göra rätt så ont om hon bet mig. Dessutom besvärligt eftersom jag måste till sjukhuset och dessutom står rötmånaden runt hörnet. Efter tio minuter lyckades de slutligen fånga in hunden och jag kunde slutligen gå där ifrån. Tacksam över att inte blivit biten och att det var just jag som gick där, som inte är hundrädd och med rätt mycket pondus, vilket jag är övertygad om att hon inte riktigt gå till sluthandling. Det blev inget fika hos EvaLiz. Jag gick raka spåret hem. För varje steg blev jag mer och mer förbannad. Hörsägen hade jag hört om denna hund som betedde sig som ett svin så fort någon gick förbi. Dessutom agerade aldrig ägarna(vilket kanske berodde på att hunden inte lyssnade på dem). Folk har sagt att de kanske heller inte agerade för att de inte ville ha folk gående förbi. Vad hade inte kunnat hänt om det var ett barn som hade gått förbi? Mitt i ilskan kunde jag inte låta bli att tycka synd om hunden. I början av attackerna såg rädsla och osäkerhet i ögonen på hunden men för varje attack tändes också skärpan. Detta,rädsla och skärpa är en otroligt farlig kombination.
Hem kom jag och beslutade mig att agera. Jag ringde ägaren. Talade om vad jag tänkte göra om de någonsin mera släppte hunden lös. Jag anmäler direkt. Dessutom var jag övertydlig med att tala om vad just rädsla och skärpa kan ställa till med. En sådan här hund mår bäst av att avlivas omedelbart. Idag kom ett samtal från ägarens goda vän som pratade sig varm för denna hunds livsberättigande för att den var så otroligt trevlig. Jag upprepade vad jag sa till ägaren. Min ståndpunkt är klar. En sådan här hund ska tas bort det är en tidsfråga innan det händer något riktigt riktigt illa.