Har varit en sådan där trist blåsig dag som kryper innanför skinnet på en. Jag har verkligen svårt för blåst det gör mig missmodig på alla sätt. Det mesta känns tröstlöst. Det är vid sådana här tillfällen det är lätt att se sanningen med krass blick. Dagens sanning har varit att fundera på hästvärlden och dess konstlade verklighet. För att komma någonstans gäller det att ha överskott på pengar och det har inte vi. Man behöver bra hästmaterial det har vi, visserligen bara en då du egentligen behöver fler. Förutom det behövs talang det har vi också men vad hjälper det då vi inte har de ekonomiska resurser som krävs för att åka land och rike kring för att visa upp hästmaterialet och talangen. Det som känns värst tror jag ändå är att det krävs att hålla en stil med fantastisk utrustning både vad gäller hästen och ryttaren. Att till vilket pris som helst få folk att tro att man har obegränsat med pengar att pytsa in i en sport som på våra nivåer inte ger någonting tillbaka värdemässigt. En av våra bekanta har förskingrat över miljonen för att dottern ska komma någonstans inom dressyren.Till vilken nytta då? Dottern lär väl knappast komma dit mamma önskar. Vad dottern anbelangar hade hon säkerligen varit utan det där lilla extra för att slippa skammen av att ha en mamma som förskingrat pengar. Ytterligare en bekant bryter ihop vid vindrickande och talar om att pengarna börjar tryta och hon inte vet vad hon ska ta sig till. Lik förbannat fortsätter man spendera, spendera och åter spendera och låtsas som man inte har något problem i världen. En tredje bekant köper hästar till sin son i vild förtvivlan, vilka samtliga efter ett halvår vägrar hoppa pga sonens totala okunnighet vad gäller ridning. Den stackars modern fattar ingenting för hon begriper sig faktiskt inte på ridning utan ser det nog som så att man har otur med sina hästar. Alla ler i mjugg och spelar med i falskspelet. Ju mer jag funderar desto mer icketilltalande blir denna sport. Kanske borde jag vara glad att vi inte ens kan låtsas att vi har resurser. Hur det än blir så har vi i alla fall roligt med våra hästar. Nu känns det nästan befriande att inte ha dom där pengarna som skall bära en mot framgångens sötma. Framgång ja men till vilket pris?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar