På väg upp tror jag....

Har under alla mina år gått i sank från mitten av oktober och fram till mitten av november. Känner ingen som helst glädje eller mening med någonting. Allt är helt åt helvete värdelöst. Varje morgon får jag kämpa med att ta mig upp ur sängen. Vill helst ligga i fosterställning hela dygnet. Varje morgon samma procedur. Övertala mig själv att ändå stiga upp ur sängen, duscha och ta mig till skolan. Möjligheten finns ju att jag kan gå hem om jag inte skulle orka. Det har än så länge inte hänt att jag gått hem. På något sätt går dagarna och jag fungerar. Jag är nästan helt säker på att inte någon i min omgivning känner till att jag varje år drabbas av ett depressionsliknande tillstånd. Ett tillstånd som som är så vidrigt att befinna sig i så att man inte önskar sin värsta fiende att vara i närheten av något liknande. Tänk er själv att varje dag känna sig så fullständigt värdelös, så glädjefattig, så meningslös. Det är så vidrigt detta tillstånd att befinna sig i då man resten av året känner en sådan livsglädje ,tacksamhet och förnöjsamhet. Så plötsligt i går kände jag i ett par minuter den där pirrande glädjen som jag oftast känner över att leva. Dessa två minuter var så betydelsefulla så att jag sov en hel natt utan ångest och vaknade utan att kämpa för att ta mig ur sängen. Är det så att det är på väg att vända nu?