Slut på en lång helg i Isaksbo. Det är med blandade känslor man sumerar en hästtävling. Det positiva är alla trevliga människor man möter och de fåtal lysande ritter man får se. Vad gäller ritterna så är det många osäkra och dåligt genomförda rundor. Det kan jag ändå stå utmed, alla måste få vara nybörjare och få en chans att lära. Vad jag däremot inte kan stå ut med är alla dom som år ut och år in rider runt på samma häst som ser olyckligare och olyckligare ut för varje start. De som i bästa fall rider runt på så där nitton fel men för det mesta vägrar ut sig. Hur tydlig måste en häst vara för att tala om att någonting inte känns bra? Ingen lyssnar på dessa krakar utan ryttarna är övertygade att hästarna är dumma, intriganta eller helt enkelt finner ett sant nöje av att jävlas. Ofta urartar hästars sätt att visa sitt missnöje med att ryttaren tar strid, rycker sin häst i munnen,kör sporrarna i sidorna på dessa känsliga varelser eller att man vinklar upp spöet och rappar upp den olydiga hästen. Det är så jag vill gråta när jag ser dessa fullkomliga idioters tillkortakommanden. Om man inte vill lära sig om hästars beteende, ridkonstens ädelhet, hästars anatomi osv. Lägg då för i helvete av med ridning och syssla med en idrott där man bara har ansvar för sig själv, blanda inte in djur. Ridning är en konstart ingenting annat. Ni som inte förstår detta gör världen en tjänst och sluta rida, ni kommer aldrig att komma någonstans med er inställning i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar